jag vill inte ta farväl
begravningen har passerat. men imorgon är det gravsättning. jag tror faktiskt att det skulle vara det som skulle få mig att sluta fantisera om att han kommer in genom dörren. eller ja, fantisera och fantisera?!
jag sa tidigare idag att jag inte skulle bli speciellt förvånad ifall han skulle varit med när vi åt middag. (vi var hos peter och johanna, jag jonatan och gustav)
ifall han skulle knacka på dörren och komma in. det hade fallit sig naturligt.
kanske frågat något nyfiket om vart han hållit hus eller så.
men jag vet att han inte gör det. det är sån sjuk känsla. jag vet inte hur jag ska förklara.
jag ville att han skulle fått se begravningen och minnestunden. (ja självklart allt innan också) så han kunde få se vad han har gjort. visa vad han har ställt till med. att det kanske inte var så genomtänkt. som att om han fick se det och ångra sig. som på film ni vet.
visa hur stor sorg alla bär på och sen kunna vrida tillbaka tiden och få det ogjort? fråga honom om det verkligen var värt det. se sin familj och sina vänner så som vi mått och mår efter den dagen han dog.
jag har tidigare sagt och tänkt att det är så jävla självist att göra så. men det var innan bara ord jag sa. jag förstår nu fullt ut vad jag säger. det är så förbannat äckligt vidrigt jävla själviskt att det är sjukt.
stand and fight! fine, det är inga friska människor som väljer den vägen. det förstår jag. jag vet att han var osjälvisk och det här var det enda själviska han gjorde. men han kunde väl för fan gjort något annat för sig själv? så jävla förbannat onödigt.
i detta nu är jag bara arg, besviken, förbannad.
men efter imorgon har vi iallafall en grav att gå till. det känns ändå bra. men det hade kännts fan så mycket bättre att kunna gå till hans lägenhet eller ringa till honom istället.
jag är rädd för att säga att det är skönt med en grav. då blir det som att jag önskar att jag hade en grav. "hellre en grav än att hälsa på i livet", typ så. jag dödar honom när jag säger att det är skönt att äntligen ha en plats att besöka honom vid. men det gör ju ingenting, för han är ju död. vad jag än säger eller gör, gör det inte ogjort. men ändå känns det så?
så jävla sjukt.
respect
jag sa tidigare idag att jag inte skulle bli speciellt förvånad ifall han skulle varit med när vi åt middag. (vi var hos peter och johanna, jag jonatan och gustav)
ifall han skulle knacka på dörren och komma in. det hade fallit sig naturligt.
kanske frågat något nyfiket om vart han hållit hus eller så.
men jag vet att han inte gör det. det är sån sjuk känsla. jag vet inte hur jag ska förklara.
jag ville att han skulle fått se begravningen och minnestunden. (ja självklart allt innan också) så han kunde få se vad han har gjort. visa vad han har ställt till med. att det kanske inte var så genomtänkt. som att om han fick se det och ångra sig. som på film ni vet.
visa hur stor sorg alla bär på och sen kunna vrida tillbaka tiden och få det ogjort? fråga honom om det verkligen var värt det. se sin familj och sina vänner så som vi mått och mår efter den dagen han dog.
jag har tidigare sagt och tänkt att det är så jävla självist att göra så. men det var innan bara ord jag sa. jag förstår nu fullt ut vad jag säger. det är så förbannat äckligt vidrigt jävla själviskt att det är sjukt.
stand and fight! fine, det är inga friska människor som väljer den vägen. det förstår jag. jag vet att han var osjälvisk och det här var det enda själviska han gjorde. men han kunde väl för fan gjort något annat för sig själv? så jävla förbannat onödigt.
i detta nu är jag bara arg, besviken, förbannad.
men efter imorgon har vi iallafall en grav att gå till. det känns ändå bra. men det hade kännts fan så mycket bättre att kunna gå till hans lägenhet eller ringa till honom istället.
jag är rädd för att säga att det är skönt med en grav. då blir det som att jag önskar att jag hade en grav. "hellre en grav än att hälsa på i livet", typ så. jag dödar honom när jag säger att det är skönt att äntligen ha en plats att besöka honom vid. men det gör ju ingenting, för han är ju död. vad jag än säger eller gör, gör det inte ogjort. men ändå känns det så?
så jävla sjukt.
respect
Kommentarer
Trackback