chole

begravningen är över. jag minns när det kändes långt bort till den 21:a april och nu är det den 22:a.

känslan att sitta i baksätet påväg mot en väns begravning är riktigt obehaglig. när vi kom in i kyrkan och fick se den ljusa björkkistan längst fram kändes det sjukt. kistan såg så väldigt liten ut! jag var inte den enda som tänkte "men hur ryms han??!". den var inte stor. jag vet inte hur jag tänkte.

själva kyrkan var inte speciellt stor. ni som vet storleken på stadsökyrkan kan tänka er. alltså kyrkan vid mariebergsskolan i gammelstad. kanske till och med mindre? men vi rymdes iallafall.

prästen var lätt att lyssna på och vi fick skratta lite. prästen berättade om johannes liv, vad han fått berättat för sig. hur johannes och hans kompisar använde hela lunchrasten till att äta.

prästen berättade om ett växthus som var svårt att montera och johannes löste problemet själv. exempel som visade på hur smart han var.

han jobbade hos sin pappa. någon hade frågat hur det gick att jobba så nära inpå sin pappa. ja, det var mycket diskutioner och gnabb. men hans pappa fick betyget "99.9".

johannes skottade jord som en tok och man skulle ta i ordentligt annars kunde det vara. han sprang med skottkärror fram och tillbaka, trots att han hade diskbråck.

om hur han njöt när han var i naturen. att ju sämre vädret var ju mer "på riktigt" var det.


hans syster elin sjöng en jätte fin låt till johannes. jag har filmat den, men jag väntar att lägga upp den tills jag vet om det är OK med henne.
även hans pappa sjöng för honom, för oss.



det gick rätt fort. mitt i allt stod familjen runt kistan och sa farväl. vi satt nära kistan och kunde höra deras röster. ena stunden var jag ledsen för att han var död. andra stunden var jag ledsen för att familjen/andra människor var så himla ledsna. det var hemskt att bara sitta där och se/höra hur hans mamma, pappa, bröder och systrar säger hejdå.

när det var våran tur gick vi upp alla vänner tillsammans med varsin blomma i handen. stor eloge till er som fick fram något ord till kistan. ett klent hejdå lyckades jag krama fram.
när alla som ville fått gå fram och säga hejdå var det dags för bärarna att komma fram.
hans pappa, bröder, svågrar och kompis bar kistan till begravningsbilen som stod uppbackad mot kyrkan.

det var så otroligt jävla rått att se hur kistan sen åkte in i bilen och bagageluckan gick igen.
jag försökte komma ihåg registreringsnumret men jag vet inte. något W och 44 iallafall.


vi packade in oss i bilarna och åkte till svenska kyrkans församlingslokal i boden. den låg vid den stora vita kyrkan i boden. lite till vänster om man kommer från luleå.
god mat, efterätt och så. mycket gud-snack. men när 80% var troende är det väl oundvikligt.

det var intressant att höra telegrammen. vårat telegram lästes upp:



det var många. då började igen att tänka på vad han har ställt till med.
kring 16.00 började vi åka mot luleå.

hem en sväng. sen åkte vi till svartöstaden och umgicks nästan hela gänget. 10-13pers tror jag det blev ungefär. kring 01 kom vi hem till tuna och fick sova. en lång dag.
hundarna har mer eller mindre bott i bilen hela dagen igår. dom var med till boden, dom var med till svartöstaden. tur att dom är två!


nu har vi sagt hejdå. men jag har inte bestämg mig ännu. jag har inte tänkt färdigt. jag måste bestämma mig för vart han är, tänka färdigt tankarna som jag avbrytit.
jag tror att det kommer lätta när jag kan gå till graven. graven i kyrkbyn.






























det finns fler texter men jag vill inte publicera dom heller eftersom det inte är jag själv som skrivit dom. jag ville skriva om begravningen för att kunna bearbeta och få berätta för er som inte kunde vara där på plats av olika anledningar.
jag har säkert glömt något. men det får väl dyka upp vid ett senare tillfälle.
tack

respect johannes!