chole

för er som inte har någon aning om vad jag snart kommer att prata om så ska jag berätta de mesta.

när jag gick i 2an på gymnasiet hade jag en pojkvän vid namn per. vi var tillsammans i ca 9 månader, men just efter att han gick ut 3an så hände det grejer.
det var något tivoli i stan och jag var där med mina kompisar. under kvällen stod jag och pratade med frull i den där gångtunneln vid brasseriet. då kom victoria och/eller jonne och frågade efter pers mobilnummer, efter några frågor så gav jag det.

jag hade i fyllan strulat med nån kille och per visste inte om det. mina kompisar visste självklart om det, men inte han. så, personen som victoria och/eller jonne gav numret till ringde alltså och berättade alltihopa. och så länge jag har funderat, vridit och vänt. till och med anklagat victoria för att vara den som hade berättat.
kommer inte ihåg va de sa om hur människan såg ut, men men.

såklart blev jag svin ledsen och pratade med per i telefon och det tog slut. jag var ledsen över det där i säkert.. hur länge som hellst. jag tror helt ärligt att det är det jag ångrar mest i hela mitt liv, utan att alls ha en känsla i kroppen om att vilja ha honom tillbaka.

men nu vet jag vem det var som har sagt. det var victoria. hur vet jag det då?
jo. jag pratade med per på msn och testade bara skriva något i stil med " schysst av victoria att tjalla på mig".. bara för att se vad han skulle säga. han svarade något i stil med "ja de var ju skit bra"
jag visste inte vart jag skulle ta vägen. (det här hände igår så jag fattar fortfarande ingenting)
jag var så jävla förbannad, så arg har jag inte varit sen... ja aldrig någonsin törs jag säga med handen på hjärtat. hade hon varit här just då.. jag hade bara flygit på henne, slagit, spottat, sparkat, skrikit, gråtit.. allt jag skulle komma på! fast nu tror jag inte jag skulle göra det.
fattar inte hur hon tänker, alls?

"ja vi ringer till per och berättar" ja men gud vilken strålande idé.
alltså.. går till mig, ber om pers nummer, och sen ringer! de var ingen "jag råkade säga i fyllan"-grej de här. ren och skär.. bedragning från hennes sida. jag förstår att det var jag som varit otrogen och har gjort fel och allt sånt där. MEN jag berättade i förtroende, jag ska i princip kunna berätta till mina kompisar att jag begått ett mord och de ska hålla käften, och tvärtom.
ingen förvarning typ.. "säger inte du säger jag" nää.. PANG nu ska vi jävlas med sara, vi lägger oss i hennes liv och förstör det.  jag funderade ett tag på att ge igen, men jag tänker inte sänka mig till hennes äckliga nivå.
jag törs inte ens tänka på vad jag kan ha berättat åt henne som hon glappat om, det behöver inte vara så, men ursäkta.. men efter de här skulle det Inte förvåna mig.

jag skulle aldrig "sätta dit" en kompis och det vet hon. till och med när JAG åkte dit på domus för att ha snott smink åt oss så frågade de efter victoria, men jag höll käften och vad som hände med mig minns jag inte. jag prioriterar mina kompisar högre än något annat, jag skulle aldrig gå bakom ryggen på Nån på det där sättet, aldrig i mitt liv!!

jag är jävligt imponerad av att jag är så pass sansad som jag är när jag skriver. trodde hela inlägget skulle bestå av utropstecken och svordommar.
men jag är jävligt förbannad, jävligt besviken och fattar inte nånstanns hur människan är funtad. igår kände jag att jag aldrig mer ville prata med henne, aldrig mer se henne, bara be henne dra åt helvete. det här är värre än med "ohm", för de här gäller mig och de tar hårdare. (iofs har inte hon gjort något Sånt mot mig, det ska ni veta)

per försvarade henne hela tiden när jag pratade med henne igår, "det hade kommit fram ändå". ja men hade det gjort det, så hade det inte kommit från henne. hon hade varit en normal kompis och varit tyst. 
en sak, om hon tänkte att sanningen ska fram och man ska vara ärlig, varför stod hon inte för det? hon nekade och skulle säkert neka om jag frågade henne innan jag publicerar det här.

jag undrar verkligen hur hon mådde när hon märkte hur ledsen jag blev, och hur hon såg att jag höll kvar honom så länge. ´kände hon att hon hade gjort en "god gärning" eller ångrade hon sig?  god gärning in my röv.  men det här är ju från min synvinkel. kanske bara är jag som tycker att det är  förbannat korkat och idiotiskt (osv osv) att  berätta något sånt. 

just nu vill jag inte se henne, inte höra något. jag vill säga så mycket, men det är för elakt. (kanske redan har gjort det?) blir så jävla irriterad så fort jag tänker på det, hur fan är man funtad om man gör något sånt? jag vill INTE veta vad mer hon kan ha sagt som jag har sagt i förtroende, inte ett ljud. så försök hålla det borta från mig.
nä nu pallar jag inget mer.

har jag fel?