chole

inatt har jag berättat om johannes på jobbet:

och så berättade jag om honom. jag tänkte medans jag berättade på att jag var duktig, jag orkade berätta. jag trodde att det skulle bli konstigt när det var någon som var nästan helt främmande och inte visste något alls om honom.

 

jag har inte velat säga något. jag vill inte att folk ska tänka på mig som typ "hon som har en död kompis". men det var nog bara i mitt huvud. det var ingen big deal, bara som att jag berättade om vad som helst.

känns ändå lite skönt att det "kommit ut". konstigt.

kan ändå inte låta bli att fortfarande tänka att det var jävligt onödigt.